Agatha Christie

En retroaktiv recension (jaa, poängen med recensioner är väl att de är retroaktiva, men denna bok läste jag ut strax efter jul). Jag var då inne i en intensiv Agatha Christieperiod. 

                         Det började med att jag hade en ganska dålig augusti (2014) och det dåliga hängde i sig hela hösten (ångest, depp ja ni vet, hela den vändan). Under sånna perioder är jag mkt känslig för vad jag läser, lyssnar på, ser på, exempelvis så fastnade jag för Monty Don och hans trädgårdsprogram eftersom det är totalt oprovocerande (köpte t o m Monty Dons bok...minns ej namn, får bli ett senare inlägg). Växter fungerar alltså bra under the mean reds och så även Agatha Christie eftersom pusseldeckare tenderar att kräva ganska lite engagemang. 

                          Jag började såklart med Mordet på Orientexpressen och mindes som tur var inte särskilt mycket från filmatiseringen t ex vem som var mördaren. Godkänd bok, framförallt pga miljön. Jag googlade och drömde om tåg i sisådär några veckor.

Jag gick rask vidare med En ficka med råg som jag kroniskt läser som en flicka med råg (!!!! jag skrev först en flicka med råg. Hujedamig, det blir då aldrig rätt). En ficka fylld med råg väcker inte så många frågor, en FLICKA däremot. Mystiskt så det förslår. Denna bok var betydligt bättre än MPOE! Lagom spännande, bra språk och driv...mysiga miljöer än en gång.

Detta leder fram till boken jag egentligen tänkt skriva om - Monogrammorden; ett nytt fall för Hercule Poirot. Boken utkom 2014 och är således nyskriven, och utgiven av Bookmark Förlag som firar A.C:s 125-årsdag. Ni har säkert sett omslagen (hittills 6 stycken Agatha Christie-böcker plus denna) som kan vara det finaste som getts ut det senaste året. Författaren som fått äran att fortsätta berätta om Poirots klurande heter Sophie Hannah, deckarförfattare med några tidigare utgivna böcker och ett superfan av A.C. enligt bokens insida. 

                          Handlingen är förlagd i London, 20-tal. Poirot äter middag på Pleasants Coffee house när Jennie rusar in genom dörren uppenbart skräckslagen och jagad av någon eller något. Hon påstår att hon snart kommer att bli mördad och att detta krävs för att rättvisa ska kunna skipas. Senare på kvällen mördas tre personer på Bloxham Hotel, ett mkt elegant ställe i stil med The Dorchester (var tvungen att googla luxury hotels London famous). 

Ja, är ni intresserade av handlingen kan ni kika på förlagets hemsida eller valfri Internetbokhandel. Desto mer intressant är ju:

Omdöme: Boken var lagom spännande och väldigt pusseldecklig (eget ord) som sig bör. Jag förstod för det mesta ingenting så halvvägs in gav jag upp försöken att lösa mordgåtan och läste mindre engagerat. Tur var väl det, för när upplösningen presenterades insåg jag att jag ALDRIG hade kunnat lista ut det där. Jag är ju ingen detektiv men jag tycker att det blev på tok för invecklat och långsökt mot slutet. Detta sänker mitt omdöme ganska rejält eftersom de tidigare A.C.-böcker jag läst har haft sin styrka i just detta att läsaren ska kunna lösa brottet om hen orkar (vilket jag förvisso sällan gör). Men jag uppskattar eleganta slut och det fick jag inte av Monogrammorden. Trots detta tyckte jag om den, miljöerna är som alltid trevliga och jag fick stundvis morden i midsommervibbar vilket är mkt positivt! 

Vill hemskt gärna läsa övriga i Bookmarkserien (hittills har jag Poirots jul samt ovan nämnda). Titta t ex på Badortsmysteriet och Döden på nilen till höger. Mmmm.
Tipstips.